Sofies Place

Min Ölandsbok blev ju som ni säkert redan läst Smultron och svek. En lättläst bok om relationer och hur ens liv kan förändras på en sekund. Liselott är inte riktigt nöjd med sin tillvaro. Hon har man och barn och borde vara lycklig, men något saknas. Boken handlar om vardagsdramatik och vad ska man göra när allt bara känns fel. Naturligtvis är det en feel good roman och inget ont som inte har något gott med sig. På tal om goot är boken även full av olika recept. Jag är till exempel sugen på att testa brieosttårta och oxfile con amore. Mums säger jag bara.

Jag tyckte boken var ok. Den var inte överväldigande bra, men inte dålig heller. Lite av en dussinbok som är lätt att läsa, men som man antagligen kommer att glömma bort. Fortsättningen på denna; Vinbär och vemod står i bokhyllan, den är kanske snäppet bättre? Är inte riktigt sugen på den än, men snart så.

Liselotte kämpar för att finna balans i tillvaron. Hennes man Mario driver Östersunds mest populära restaurang, La Stella, och arbetar jämt. Själv har Liselotte fullt upp med barnen Sandra och Elias, med arbetet på resebyrån, med hemmet och med sina föräldrar. Och någonstans har hon en gnagande känsla av att livet inte blev som hon tänkt sig.

Men oväntade händelser ställer allt på sin spets. Hennes bästa vän Susanne visar sig vara allt annat än trofast. Systern Linda, som lämnat Östersund för storstaden, återvänder med en överraskande nyhet. Och Liselottes föräldrar avslöjar hemligheter som ingen tidigare känt till. Liselotte tvingas ompröva sker och ting och chockar sin omgivning genom att inte vara så präktig som alla trott...

Fick klämt in en liten (ca150 sidor) bok imorse innan jag kom upp och fick i mig frukost. Kära Agnes är en kort, men intensiv berättelse om två barndomsvänner som möts på Agnes mans begravning och därefter påbörjar de gamla vännerna en brevväxling som tar en något bisarr vändning.

Boken är uppbyggd på breven som vännerna skickar till varandra, minneglimtar från deras barn- och ungdom och tankar från nutid. Det första som slår mig när jag läser den är att något inte står rätt till med deras vänskap.

Boken har en annorlunda twist jämfört med många andra deckargåtor vilket gör att det blir ett riktigt bra driv i historien trots att den är så kort. Dessutom gillar jag Nessers språk. Att först ha läst Läckberg och sedan Nesser visar på en stor skillnad i användningen av språket.

"Kära Agnes, Jag tror det är viktigt att både du och jag är helt överens om varje steg, varje aldrig så liten detalj i genomförandet. Vi måste planera allting minutiöst och vinnlägga oss om att inte ta några onödiga risker. När allt kommer omkring borde det inte vara särskilt märkvärdigt för två kvinnor av vår kaliber att mörda en enda man och komma undan med det. Eller hur, Agnes? Din Henny" En gång stod de varandra mycket nära, Agnes och Henny. Men det var en vänskap full av skevheter och blinda speglingar. Nu, efter nästan tjugo år, korsas deras vägar på nytt. Det är som om något länge förutsett måste fullbordas. Båda blir de brickor i ett spel som går mot en olycksalig, dödsbringande final.

Huset var ödsligt och tomt. Kylan trängde in i alla vrår. En tunn hinna av is hade bildats i badkaret. Hon hade börjat anta en lätt blåaktig ton. Han tyckte att hon såg ut som en prinsessa där hon låg. En isprinsessa. Golvet han satt på var iskallt, men kylan bekymrade honom inte. Han sträckte ut handen och rörde vid henne. Blodet på hennes handleder hade för länge sedan stelnat. Kärleken till henne hade aldrig varit starkare. Han smekte hennes arm, som om han smekte den själ som nu flytt kroppen. Han vände sig inte om när han gick. Det var inte adjö, utan på återseende.

Min första Läckbergbok är nu utläst och jag förstår nu de diskussioner som pågår kring henne. Bra intrig kontra dåligt språk och så vidare. Jag har inte varit sugen på att testa på Läckberg förrän nu. Det första jag slogs av var att det var något med språket som störde mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, för språket känns inte överdrivet dåligt, men det är ändå något som är off med det. I alla fall i början. Det blir bättre mot slutet, eller också vande jag mig bara vid det. Eftersom detta är debutboken vill jag se om språket förbättras i de övriga (ja, jag vet att jag ligger efter).

Däremot tycker jag intrigen i boken är ok. Lite för lite fokus på deckargåtan dock och lite för mycket på Ericas privatliv. Jag fokuserar nästan mer på den och är mer intresserad av det än själva deckargåtan. 

Boken börjar lite segt, men en bit in i boken tar den sig och det blir svårt att lägga den ifrån sig. Jag gillar hur man får följa olika personers syn på samma händelse och hur dessa sedan vävs samman. Jag visste åt vilket håll intrigen lutade, men det var inte jättelätt att komma på vem som var mördaren.

Boken som gav mig lite läslust tillbaka blev Tisdagar med Morrie. Det är en kort berättelse om Morrie Schwartz, läraren, coachen och vännen som drabbas av ALS. Morrie bestämmer sig att hans sista tid i livet inte ska bli en väntan på döden, utan det ska bli en glad och lycklig tid som han tillbringar med vänner och familj. Efter att ha medverkat i ett YV-program tar hans gamla elev Mitch kontkat med Morrie och tillsammans har de sedan långa diskussioner om sådant som är viktigt i livet.



Jag läste boken med tårblanka ögon. Boken är liksom glad och positiv samtidigt som den beskriver en hemsk sjukdom. Boken blir aldrig tragisk tots sjukdomen utan den behåller en kärleksfull ton genom hela boken. Detta är inte en berättelse om dödlig sjukdom utan en skildring av en makalös man.

Häromdagen bestämde jag mig för att lägga ner läsandet av Bittert arv. Jag har läst 120 sidor, men inte kommit in i boken och fastnat i den. Jag fick helt enkelt inte några bra vibbar från den. Det är inte en bok som passar mig så jag får se om det finns något i nästa världsdel.. Läsning ska man göra för att njuta, inte för att man måste. Som så många i bokbloggarhörnet säger; det finns för många bra böcker att läsa, varför lägga ner tid på de man inte gillar.

Jag kanske kommer tillbaka till Asien igen och läser Norweigan wood istället. LillaO tipsade och sa att den var riktigt bra och sparkade igång hennes läslust.

Istället för Bittert arv har jag läst Tisdagar med Morrie, som jag inte bara fastnade i, utan även sträckläste. Mer om den i ett annat inlägg.

Boken har stått i min hylla ett tag, men jag har inte riktigt känt mig sugen på den förrän nu. Den verkade inte så rolig när jag läste på baksidan, så den har fastnat i bokhyllan.

Boken överraskade mig positivt. Boken har inte det typiska glättiga tonfallet som många av Keyes böcker har, utan här är det en mer seriös stämning. Boken berättar om en av systrarna Walsh (samma familj som tjejerna i Vattenmelonen och en oväntad semester med flera), Anna, som råkat ut för en hemsk olycka. Till en början träffar vi henne på Irland hemma hos sin familj, men hon vill inget hellre än att ta sig tillbaka till New York och komma tillbaka till sitt gamla liv.

Världens bästa jobb och världens bästa man - hur kunde det ändå gå så snett?!

Nedbruten och omskakad ligger Anna på soffan hemma hos mor och far i Dublin. Hon är ett vrak i allas ögon men har bara en sak i huvudet: hon måste tillbaka till New York! New York betyder allt: hennes lägenhet, drömjobbet - och världens bästa man och make, Aidan. Men inget är sig längre likt i Annas liv...

Tillbaka på Manhattan - och ruta ett - är det inte bara de fysiska och själsliga ärren som gör återkomsten komplicerad utan också det faktum att Aidan verkar ha försvunnit. Är det dags för Anna att gå vidare i ny relation - är det över huvud taget möjligt? Frågorna tornar upp sig, men en brokig skara av olycksbröder - och systrar - två födslar och ett helknäppt bröllop verkar för att få henne på rätt köl igen.

Annas kamp tillbaka till ett vanlig liv blir inte så lätt som hon tror och vi får se både tragiska, sorgliga och dråpliga situationer som hon hamnar i. Utöver Annas liv får vi följa resten av systrarna i hennes familj och andra i hennes närhet. Boken är både rolig och tragisk. Den är definitivt en av Keys bättre böcker. Boken följer förövrigt med det nya numret av ELLE om man är sugen på både tidning och bok.

Jag sögs in i Linda Olssons värld och hade svårt att lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat. Jag ville veta varför Astrid gömde sig i sitt förfallna hus och varför Veronika har flytt från sina minnen. Båda försöker båda gömma sig från sina minnen, men genom att möta varandra måste de börja bearbeta det de har gått igenom. Trots melankoli och sorg är boken varm och visar vilken viktig roll vänskap spelar i ens liv. 

Språket är poetiskt och drömsk vilket ibland kan göra en bok svårläst, men inte i det här fallet. Boken har en enkel historia, men den stannar kvar i kroppen. Allt blir lite sävligt och tankfullt. Jag har bara lust att sätta mig på en trapp någonstans, dricka vin, titta på himlen och filosofera över det som varit.

En mörk marskväll kommer Veronika, en ung författare, till en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon är på jakt efter ensamhet och stillhet, för att skriva färdigt en roman och för att komma över en stor sorg.    Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi.      Medan den kalla vintern efterträds av våren närmar sig de två kvinnorna sakta varandra. Mot bakgrund av årstidernas växlingar spirar en ovanlig vänskap. En vänskap som ska förändra bådas liv för alltid.

Den här stod inte med på läslistan för juli, men när jag såg den i expresshyllan på bilioteket kunde jag inte låta bli den. Jag har hört så mycket gott om den så jag var tvungen att klämma in den i lässchemat.

Drottningen vänder blad är en söt och tänkvärd liten historia om en uttråkad drottning som helt plötsligt och oväntat upptäcker litteraturen. Detta är naturligtvis något som möter motstånd på hovet då de ser litteratur som ett hot.

Om det inte varit för de olydiga hundarna så skulle den engelska drottningen förmodligen aldrig ha upptäckt bokbussen.

Drottningen stiger på den slitna kommunala bussen som står parkerad vid Westminister Palaces köksregioner för att be om ursäkt för sin skällande hund och av artighet lånar hon en av böckerna från hyllorna. Det visar sig dock vara en omåttligt torr och tråkig roman, men drottningen läser pliktskyldigt ut den, lämnar tillbaka den och återvänder till slottet med en ny bok i väskan.
Den här gången får bokvalet förödande konsekvenser. Boken i fråga väcker nämligen Hennes Majestäts passion för läsning. En passion som växer sig så stark att hennes officiella plikter snart blir lidande.

Och medan drottningen förlustar sig med världslitteraturen så konspirerar hennes undersåtar om hur Hennes Majestäts litterära utsvävningar ska få ett slut.

Boken är lättläst och kortare än jag trodde (endast 125 sidor) och man läser den lätt i ett svep. Berättelsen är väldigt söt och att få följa drottningens väg in i literaturen och de tankar den väcker hos henne, gör att jag själv börjar fundera över min egen läsning. Hur har min läsning utvecklats från att jag var i bokslukaråldern fram tills nu? Läser jag samma sorts böcker nu som då? Hur väljer jag mina böcker nu jämfört med förut? Många frågor blir det, men jag tror jag ger dem ett eget inlägg när de är färdigtänkta.

Slutsatsen blir; läsläsläsläsläs.

Jag valde att ha med boken på min juli lista av ett skäl och det var för att ha något lättsamt på stranden. Jag har läst de föregående böckerna i serien, men egenligen aldrig fallit för dem. De är väldigt ytliga och jag tycker inte riktigt att man får lära känna karaktärerna "under ytan". Shopaholicböckerna har för mig varit ett sätt att rensa huvudet när jag har haft för mycket stress i vardagen ibland.

Den här sopaholicboken överraskade mig dock. Fokus låg för en gångs skull inte på vad Becky Bloomwood hade shoppat (även om boken börjar likadant som alltid), utan här får man möta en mer ödmjuk Becky. I den här boken har hennes förhållande fått mycket större plats och det märks här att författaren har låtit sina karaktärer mogna något. Ja, boken är fortfarande en chicklit och naturligtvis hamnar hon i dråpligheter. Men det finns trots detta en mer seriös och allvarlig underton.

Det hör skulle bli min sista bok i shopaholicserien tänkte jag. En shopaholic säger ja har fått ligga oläst i hyllan i snart ett år och jag har egentligen inte känt någon lust att läsa den. Men nu blir jag lite nyfiken på om utvecklingen håller i sig i de nästkommande böckerna. Kommer Becky fortsätta att mogna eller kommer hon återgå till en person med seriösa shoppingbekymmer?

Rebecka Bloomwood har hittat sitt drömjobb. Hon spenderar andra människors pengar hela dagarna. Och får betalt för det. Det perfekta jobbet, den perfekta mannen - Luke Brandon. Och nu, det perfekta bröllopet. Ja, Luke har friat och bröllopsplanerna är i full gång. Den här gången behöver Becky inga ursäkter för att shoppa, för man gifter ju sig bara en gång ... Beckys föräldrar tar för givet att hon ska gifta sig hemma i England, i trädgården och bära sin mors brudklänning. Men Lukes mamma planerar ett stort bröllop i New York. Becky vill förstås inte säga nej till någon och förberedelserna på båda sidor Atlanten fortskrider i takt med att datumet närmar sig ...

Shopaholicserien består av fem böcker vad jag vet varav en shopaholic säger ja är bok tre. Efter denna kommer en shopaholic får en syster och en shopaholic i väntans tider.

Igår fick jag äntligen läst ut Duma Key och den höll hela vägen ut. Jag tycker att en del av Stephen Kings senaste böcker inte har hållt samma klass som många av hans tidigare böcker. Jag har fortfarande noveller kvar att läsa i Allt kan hända. Den är jag inte alls sugen på att läsa vidare just för tillfället. Det är tur att det är en novellsamling så den tål att ligga lite utan att bli dålig.

Beskrivning:

Edgar Freemantle har det mesta en man kan önska sig: ett bra jobb, en älskad hustru och två fina döttrar. Men efter en svår olycka förändras allt. Han förlorar sin högra arm, mister en del av talförmågan och drabbas av svåra minnesförluster. Hans humör blir allt sämre och till slut står hans familj inte ut längre. När skilsmässan blir ett faktum börjar Edgar nästan önska att han inte hade överlevt och som en sista utväg vänder han sig till en psykolog. Han ger Edgar rådet att flytta men föreslår även någonting annat: "Edgar, finns det något som gör dig glad?" "Jag brukade teckna lite." "Börja med det igen. Du behöver murar - murar mot natten." Edgar lämnar sitt tidigare liv bakom sig och beger sig till den lilla ön Duma Key, i Florida. Där återupptar han sin gamla hobby att måla och det dröjer inte länge förrän han inser att han faktiskt har en talang utöver det vanliga. Hans tavlor tycks på något sätt leva sitt eget liv. Ofta händer det att han upptäcker detaljer som han inte har någon aning om hur de har kommit dit. Så småningom lär Edgar känna Elizabeth Eastlake, en konstintresserad, äldre dam som visar sig äga större delen av Duma Key. Elizabeth talar ett språk som bitvis är helt osammanhängande, men ju mer Edgar målar desto mer förstår han. Allteftersom Elizabeths dunkla förflutna rullas upp blir det mer och mer uppenbart att Edgars tavlor inte är några vanliga konstverk. Genom att måla har han fått förmågan att styra framtiden - på gott och ont ...

Det som jag gillar mest i boken är det suggestiva som finns med redan från första kapitlet. Det finns något övernaturligt som hänger över Edgar som gör att vissa partier i boken känns som en drömvärld. Det är just den här suggestiva känslan som får mig att fortsätta läsa boken och uppslukas av den. Jag tog till och med med mig den till stranden trots att den är inbunden och ganska tung. Dessutom blir jag väldiogt förtjust i huvudpersonen Edgar som trots sin ilska ändå är en sympatisk person som man faller lite för.

Boken har utöver det lite övernaturliga spökliga även en berättelse om en familj i kris efter Edgars olycka, samt historien om Edgars kamp mot en vardag utan smärtstllande och svåra smärtor. Jag funderar lite på om det inte finns en del av Kings egna känslor i just den senare historien då King blev påkörd för några år sedan och blev riktigt svårt skadad.


Nu är ju jag en samlare av Kingböcker och kanske lite partisk, men rekomenderar boken starkt.Detta är en av Kings bättre böcker. Riktigt bra.

Boken införskaffades för en liten summa på någon utförsäljning någonstans. Det jag fastnade för var författaren eftersom jag gillade I samlarens spår plus att baksidetexten lät riktigt spännande. Och boken håller hela vägen. Den är inte lika mörk som i samlarens spår utan mer kall och beräknande

En ung svart flicka blir brutalt överfallen när hon sitter på ett arkiv i New York och försöker ta reda på vad som hände en av hennes förfäder, en frigiven slav som stod anklagad för stöld. Flickan klarar sig undan och motivet är länge höljt i dunkel, men det är uppenbart att polisen har med en professionell mördare att göra.

Snart dör fler människor. Jakten på att avslöja mördarens identitet, hans uppdragsgivare och det verkliga motivet bakom hoten mot flickan, tvingar den här gången kriminaltekniker Lincoln Rhyme och hans medhjälpare Amelia Sachs att börja gräva i nationens historia.

Det jag gillar med boken är att den trots en lite seg start med mycket CSI känsla håller ända fram till sista sidan. Vem är egentligen uppdragsgivaren och vad är motiven till mordet? Detta är något som är svårt att lista ut. En av nackdelarna med boken är att det ibland kan vara lite sårt att följa den röda tråden då det finns många möjliga motiv som poliserna följer. Allt som allt gillade jag boken och jag kan definitivt tänka mig att läsa fler av hans böcker.

Jag måste säga att det här är chicklit i min smak. Vet man hur boken kommer att sluta när man läst de två första kapitlen? Ja. Vet man vem den tilltänkte kärleken är? Ja. Förverkligas alla förutfattade meningar om chicklit? Ja. Detta är en typisk chicklit. Det går inte att komma ifrån, men det finns ändå något med den som gör den lite annorlunda och lite roligare att läsa än till exempel shopaholicserien. Den är inte riktigt lika ytlig utan handlar mer om personlig utveckling. Dessutom faller jag lite för huvudkaraktären Quinn som inte trivs med sitt liv, men som ändå bestämmer sig för att göra något  åt det. Detta får dock lite andra följder än vad hon har förutsett.

Det är inte första gången som Quinn förbarmar sig över en övergiven hundstackare, men det är något särskilt med just den här. Quinn kan inte motstå hundens bedjande ögon och bestämmer sig raskt för att behålla den. Hennes sambo Bill är måttligt förtjust och när Quinn är på jobbet tar han hunden med sig för att avliva den. Det blir droppen för Quinn. Hon har fått nog av att vara tyst och förståndig, av Bills tyranneri och sitt trista, instängda liv tillsammans med honom. Hon vill få vara både kär och galen. Hon vill uppleva en fantastisk kärlekshistoria som är så långt ifrån den beige vardagen med Bill man kan komma. Och hon vet var hon ska hitta den. Nick är vad Quinn alltid har drömt om och nu är tiden inne att fånga denne inbitne ungkarl och kvinnojägare. Bill fattar ingenting när hon gör slut och vägrar tro det. Han börjar bevaka henne dygnet runt och gillra fällor. Han tänker inte låta henne slippa undan.

Läsvärd och inte lika puttinuttig som en del chicklit blir. Dessutom är den lite hetare och lite mer passionerad. Läs den och rensa huvudet i några timmar.

När jag läste på baksidan av boken kände jag att den här kommer att bli riktigt intressant. En deckare i både nutid och dåtid. Va spännande! Nu när jag har läst den kan jag fortfarande säga att jag gillar upplägget med att blanda in det förflutna i en spännande "skattjakt". Jag gillar det mystiska och hur Alice, en av bokens huvudkaraktärer letar sanningen med hjälp av ledtrådar.

Tyvärr tycker jag inte riktigt att författaren levererar på bästa sätt. Boken är över 600 sidor lång och det är för mycket. Det finns lite för många stickspår och dösnack i bokens mitt som gör att jag tappar intresset något. Jag hade velat ha boken något kortare och lite mer kompakt. Istället för att slänga in så många personer, utveckla dem som boken faktiskt handlar om. Författarden får dock till det på slutet och de sista 150 sidorna är riktiga bladvändare. 

Detta står på baksidan:
800 år skiljer dem åt. En magisk hemlighet förenar dem.

I juli 1209 får en sjuttonårig flicka en underlig bok i gåva av sin far. Han hävdar att boken rymmer den heliga Graalens tvåtusenåriga hemlighet. Fastän Alaïs inte lyckas tyda de främmande orden och tecknen på boksidorna, förstår hon att hennes livsuppgift blir att bevara labyrintens hemlighet och finna ett säkert gömställe för boken.

I juli 2005 hittar Alice Tanner två skelett i en bortglömd grotta i franska Pyrenéerna. Hon förundras över den labyrint som huggits in i grottväggen och inser samtidigt att hon stört friden på en helig plats. En plats som enbart borde finnas i det fördolda. På något vis har Alice blottlagt en fruktansvärd händelse i det förflutna, som samtidigt visar sig vara nyckeln till hennes egen historia.

Det är kul att äntligen hitta en chicklit författare (jag räknar boken till den kategorin) som INTE skriver om märkeskläder, perfekta män och rosaskimmer. Den här boken har istället fokus på sinegelmamman som balanserar sitt egna företag, dotter och allt som händer runt omkribng. Boken har en bättre verklighetsförankring än många chicklits på marknaden. Trots detta är den välidgt lättläst och jag blir uppslukas av historien och Georgias väg mot lycka och harmoni. Nu är jag sugen på att läsa mer av Kate Jacobs och då definitivt fortsättningen på den här historien. Finns dock ännu inte på svenska men på engelska.

Fredagskvällarna i de flotta kvarteren på Manhattan är till för att sticka och skvallra. I garnaffären Walker & Dotter träffas Anita som mist sin man, Peri som lämnat juridikstudierna för att designa väskor, förlagsredaktören K.C. som letar nytt jobb, Lucy som pliktskyldigt stickar en herrtröja utan att veta vem hon ska ge den till - Och så Georgia, ensamstående mamma till tonårsdottern Dakota och den drivande kvinnan bakom garnaffären.

När vardagen trasslar till sig och livet tar en oväntad vändning upptäcker Georgia betydelsen av att ha vänner som stöttar och ställer upp när det behövs. Och det är inte bara hennes liv som kommer att påverkas av fredagskvällarna på Walker & Dotter...

Julia Roberts har köpt filmrättigheterna till boken så vi får se när den dyker upp på vita duken.

Jag säger bara åh! Varför tog boken slut? Varför finns det ingen fortsättning. Varför, varför, varför. Khaled Hosseini har ett underbart språk och jag ville inte lägga undan boken. Det var med sorg jag läste ut sista sidan i boken. Den här boken tog slut på tok för snabbt.

Ödet, krig och förlust för Mariam och Laila samman, två generationers kvinnor med olika syn på kärlek och familj. Bortgifta med samma man. Och medan de uthärdar det ständigt upptrappade våldet i Kabul kommer de allt närmare varandra. De blir som systrar, som mamma och dotter för varandra, och deras starka vänskap kommer till sist att förändra inte bara deras liv, utan även den kommande generationens liv.

I boken har jag fått följam Mariam och Lailas liv i ett Afghanistan i förändring. Jag har fått uppleva kvinnans roll när Afghanistan var relativt liberalt under kommunistiskt styre. Jag har också fått känna sorgen i hur ett land sedan sakta trasas sönder av krigsherrar och sedan blir talibanstyrt. Laila börjar sin historia i en frisinnad familj som anser att även kvinnor behöver utbildning, för att sedan bli Rashids andra fru och fånge i sitt eget hem. Det är svårt att sätta sig in i hur en kvinnas frihet bara försvinner på en dag. Att man ena dagen kan gå på gatan och kunna se de man möter i ögonen för att dagen efter vara tvungen att bli eskorterad av sin man iklädd en burqa. Jag var inte riktigt medveten att förändringarna i Afghanistan kom så snabbt. Boken ger en kort lektion i Afghansk historia.



Trots allt detta är det två starka kvinnor boken handlar om, som trots sin situation till slut lyckats finna lycka. Precis som i flyga drake lyckas Hosseini få mig att fastna i boken  och jag kan inte släppa den. Jag vill ha mer Hosseini.

Boken är en del av jorden runt på 8 böcker utmaningen för Juni. Eftersom den här boken gick så snabbt funderar jag på att läsa ännu en bok från mellanöstern.

Tredje delen i twilightserien avverkad och här börjar det dra ihop sig och bli riktigt spännande. Den här delen är definitivt en av de mer spännande böckerna just när det gäller kampen mellan vampyrer och varulvar samt vampyrer emellan. Dock tycker jag att kärlekshistorien stagnerar något i den här boken.

"Bella?" Edwards mjuka röst hördes bakom mig. Jag vände mig om och såg honom jogga uppför trappan, med vindrufsigt hår efter att ha sprungit. Han omfamnade mig genast, precis som på parkeringsplatsen, och kysste mig igen. Kyssen skrämde mig. Den var för laddad och hans läppar pressades alltför hårt och desperat mot mina - som om han var rädd att vår tid höll på att rinna ut.

En våldsam seriemördare härjar i Seattle och en ondskefull vampyr fortsätter sin jakt för att ta ut sin hämnd på Bella som åter igen befinner sig omgiven av fara. Samtidigt tvingas hon att välja mellan sin älskade Edward och sin vänskap med Jacob. Och hennes val riskerar att blåsa liv i den urgamla kampen mellan vampyrer och varulvar.

Men Bella har också ett annat val att göra - valet mellan liv eller död.
Men vad är vad?

Ännu en gång irriteras jag tyvärr av Bellas totala besatthet av Edward trots att den får en oväntad vändning i den här boken. Bella kan inte fungera utan Edward och det stör mig något att hon inte försöker vara en stark ung tjej utan hela tiden är i beroendeställning till Edward. Kärleken dem emellan får som vanligt ganska stor uppmärksamhet och jakten på den ondskefulla seriemördaren får inte riktigt så mycket uppmärksamhet som jag skulle vilja ha.

Som vanligt använder sig Meyers av ett drivande språk som gör att boken är välidgt lättläst och det är svårt att lägga ifrån sig boken när man väl kommer in i den. Tyvärr är det ingen bok som stannar kvar hos mig efteråt. Om det beror på höga förväntningar innan jag läste den eller för att det helt enkelt inte är min sorts bok kan jag inte svara på. Jag ser definitivt varför ungdomar, och då framförallt tjejer gillar böckerna. Den innehåller en klassisk kärlekshistoria mellan den starke dominante mannen och den trånande tjejen och svartsjukedramat med "den andre".

Definitivt läsvärd, en trea, men jag sällar mig inte riktigt till hallelujah kören.

Jag skulle bara läsa lite innan jag somnade på kvällen. Men vad hjälper goda intentioner när boken och bra och sömnen inte vill infinna sig.

Stanley Yelnats var ingen dålig kille. Det var bara det att han och hans familj var drabbade av otur. De befann sig hela tiden på fel plats vid fel tidpunkt. Som den dagen Stanley blev arresterad för ett brott han inte begått... Domaren sa: ''Antingen åker du i fängelse, eller också åker du till Camp Green Lake.'' Stanley som aldrig hade varit på läger valde Camp Green Lake. Vid Camp Green Lake finns ingen sjö. Det är bara en torr, öde slätt och på sommaren blir det minst fyrtio grader varmt. Härifrån rymmer ingen. För här finns det enda vattnet på tjugo mils omkrets. Det finns egentligen bara en enda regel som gäller här: ''Gör inte Chefen upprörd.'' Chefen, som tvingar Stanley och de andra killarna att gräva ett hål om dagen.

50 kapitel, alla ganska korta skapar en berättelse om en pojke som alltid är på fel plats vid fel tillfälle. Allt på grund av hans farfars farfar, den lögnaktiga gristjuven. Boken berättar på ett sätt en solskenshistoria trots alla prövningar Stanley utsätts för. Stanley låter sig inte tryckas ner, utan möter alla prövningar han utsätts för.

Boken var en riktig bladvändare och jag gillar hur det förflutna och nutiden blandas ihop och hur det senare smälter samman. Jag har redan varit ute och spanat in mediapoolen och boken finns i klassuppsättning. Jag kan tänka mig att använda boken i boksamtal samt ha som grund för värdegrundsfrågor. Boken tar upp en hel del ämnen som man kan prata om, till exempel lag och rätt, familj, hemlöshet etcetera. Det finns även en film baserad på boken. Någon som vet om den är bra?

Boken rekomenderas!

Jag har under veckan spenderat ett år i Gavaldas Paris tillsammans med karaktärerna Camille, Paulette, Philou och Franck. Boken har några år på nacken och de flesta verkar ha hört talas om den och läst den långt innan mig. För mig 'r detta en ny bekanstkap som jag gillade riktigt mycket.

Camille gör sitt bästa för att försvinna. Hon äter knappt, hon arbetar natt som städerska och bor i ett minimalt oeldat vindsrum. Hennes kontakt med andra människor är ångestfylld och begränsad. Philibert de la Durbellière är en stammande men beläst aristokrat som säljer vykort utanför ett museum. En kväll lyckas han övervinna sin plågsamma blyghet och rädda den medvetslösa Camille från hennes utkylda rum. Han installerar sjuklingen i sin stora eleganta våning en trappa ner, fast han rodnar när han avlägsnar hennes feberfuktiga kläder.

Snart möter Camille kocken Franck, Philiberts inneboende, som är mycket stilig men butter och ohyfsad. Sakta men säkert börjar de tre att krypa ut ur sina skal. Camille börjar teckna - i själva verket har hon en betydande konstnärlig begåvning, fast hon har svurit att aldrig teckna igen. Philiberts svåra stamning minskar då hanberättar för Camille om sin beundran för drottning Marie Antoinette. Franck däremot blir dagligen mer otrevlig, tills det visar sig att hans vrede bottnar i skuldkänslor över att ha placerat sin älskade mormor på ett ålderdomshem. Camille kastar fram det halsbrytande förslaget att mormor Paulette ska flytta in med de andra i våningen, vilket hon också gör.

Så småningom inser Camille och Franck att de håller på att förälska sig i varandra. Blygt och trevande berättar de sina historier för varandra.

Det första jag slås av när jag läser boken är den franska atmosfären som slår emot dig när du vänder blad i boken. Jag får lite Joanne Harris vibbar i vissa delar av boken när det typiskt franska beskrivs. Dessutom är persongalleriet i boken helt underbart. Karaktärerna på egen hand är malplacerade, konstiga och utstötta, men tillsammans blir de en enhet som passar utmärkt ihop.

Boken har ett driv hela tiden som gör att du inte kan släppa boken. Detta blev väldigt tydligt imorse när jag gick in på sluttampen innan jobbet och nästan blev försenad för att jag var tvungen att läsa "bara en sida till". Dessutom hann jag inte klart utan var tvungen att gå och grubbla över slutet hela dagen. Boken har inte någon egentlig handling (kritisk punkt som allt leder fram till), utan vi får följa fyra individers utveckling.

Superbra bok som man absolut inte får missa. Läs den för första gången eller läs om den en andra gång.

Under en månad ungefär har jag haft Tankar från sängkanten liggandes på nattduksbordet som extraläsning. Boken är en samling av kåserier, betraktelser och noveller. En del saker har publiserats i olika tidningar eller på internetsiter och en del har aldrig blivit publicerat.

Boken är en lättsmält blandning av betraktelser om såväl famij och goodwill projekt som smink och kläder. Det som jag tycker är skönt med den här boken är att det är väldigt lättsmält och ingentinge du behöver komma ihåg senare. Den här boken passar prefekt som nedvarvning efter en stressig dag eller om du behöver läsa några rader innan du lägger dig.

I slutet av boken är åtta noveller tillagda. Dessa tycker jag är typiska Marian Keyes böcker, bara i ett kortare format. Tre av dem föll jag för:

Grace
Grace är en ängel som skickats till Los Angeles för att lära sig vilka de sju dödssynderna är samt uppleva dem. Grace är inte den smartaste ängeln i himlen och missuppfattar till exempel dödssynden avund då hon råkar stöta på en parfym med samma namn. Annorlunda och komisk.

Sanningen finns där ute.
Ros kommer med ett flyg från London och Biz landar samtidigt sin farkost efter att ha kört vilse i rymden på flygplatsen i Los Angeles. Av en slump hamnar Biz, som gjort sig osynlig, i samma taxi som Ros. Han slås direkt av den sorgsenhet som omgärdar Ros och han blir nyfiken på varför hon är så ledsen. Biz bestämmer sig sedan för att hjälpa Ros att komma vidare i sitt liv och nå sina mål. Visst blev jag skeptisk till att blanda in utomjordinar men den här är av det charmiga slaget.

Under
Laura ligger på sjukhuset i koma och vill inte alls vakna. In och ut ur hennes rum springer dagligen familjemedlemmar, vänner och hennes man. Alla vill att hon ska vakna och försöker att stimulera henne genom att spela musik. Dålig musik enligt henne själv. Men allt står inte rätt till i hennes relation till sin man. Det finns anledningar till att Laura ligger i koma. Den här novellen ville jag inte skulle ta slut. Den här ville jag ha som en roman. Kommer Laura att vakna upp. Vad kommer hända med hennes liv. Grr jag vill veta mer!


Jag har placerat min blogg i Kungälv på bloggkartan.se!

Den här boken har tagit tid att komme igenom. Boken är full av symbolik och är inte en bok som du läser på bussen/tåget till jobbet. Det här är en bok som kräver långsam läsning och eftertanke.

En kvinnlig student som vi aldrig får ett namn på berättar som sin vardag och sina tankar i ett land där allt kontrolleras. Vi får veta vad hon och hennes närmaste vänner måste göra för att kunna prata om det de vill utan att bli upptäckta av regeringen och hamna i förhör. De känner sig ständigt förföljda.

Historien börjar på ett på ett studentrum som sex unga kvinnor delar. En dag finner de en av flickorna, Lola, hängandes i garderoben. Lolas tankar följer den kvinnliga studenten genom i stort sett hela boken och ger dåligt samvete. Gänget bryts under hela boken ner från att ha varit unga idealister till att bli trötta och rastlösa och modfällda.

Språkmässigt är boken en fröjd. Språket är väldigt poetiskt och formuleringarna får en att tänka efter. M'uller bygger med hjälp av sitt språk och symbolik en surrealistisk värld som trots detta ändå skildrar verkligheten.

Det här är inte en bok som jag hade valt själv och det tog definitivt längre tid att ta sig igenom den här boken. I början av läsningen tog jag mig tid att stanna upp lite och fundera lite på symboliken, men efter ett tag blev det lite för mycket symoblik och jag hade varit tvungen att göra många stopp för att riktigt suga i mig allt. Nu är det vidare till nästa del av världen, mellanöstern. Där har jag valt tusen strålande solar som redan ligger i min läshög.