Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda
Jag har under veckan spenderat ett år i Gavaldas Paris tillsammans med karaktärerna Camille, Paulette, Philou och Franck. Boken har några år på nacken och de flesta verkar ha hört talas om den och läst den långt innan mig. För mig 'r detta en ny bekanstkap som jag gillade riktigt mycket.
Camille gör sitt bästa för att försvinna. Hon äter knappt, hon arbetar natt som städerska och bor i ett minimalt oeldat vindsrum. Hennes kontakt med andra människor är ångestfylld och begränsad. Philibert de la Durbellière är en stammande men beläst aristokrat som säljer vykort utanför ett museum. En kväll lyckas han övervinna sin plågsamma blyghet och rädda den medvetslösa Camille från hennes utkylda rum. Han installerar sjuklingen i sin stora eleganta våning en trappa ner, fast han rodnar när han avlägsnar hennes feberfuktiga kläder.
Snart möter Camille kocken Franck, Philiberts inneboende, som är mycket stilig men butter och ohyfsad. Sakta men säkert börjar de tre att krypa ut ur sina skal. Camille börjar teckna - i själva verket har hon en betydande konstnärlig begåvning, fast hon har svurit att aldrig teckna igen. Philiberts svåra stamning minskar då hanberättar för Camille om sin beundran för drottning Marie Antoinette. Franck däremot blir dagligen mer otrevlig, tills det visar sig att hans vrede bottnar i skuldkänslor över att ha placerat sin älskade mormor på ett ålderdomshem. Camille kastar fram det halsbrytande förslaget att mormor Paulette ska flytta in med de andra i våningen, vilket hon också gör.
Så småningom inser Camille och Franck att de håller på att förälska sig i varandra. Blygt och trevande berättar de sina historier för varandra.
Det första jag slås av när jag läser boken är den franska atmosfären som slår emot dig när du vänder blad i boken. Jag får lite Joanne Harris vibbar i vissa delar av boken när det typiskt franska beskrivs. Dessutom är persongalleriet i boken helt underbart. Karaktärerna på egen hand är malplacerade, konstiga och utstötta, men tillsammans blir de en enhet som passar utmärkt ihop.
Boken har ett driv hela tiden som gör att du inte kan släppa boken. Detta blev väldigt tydligt imorse när jag gick in på sluttampen innan jobbet och nästan blev försenad för att jag var tvungen att läsa "bara en sida till". Dessutom hann jag inte klart utan var tvungen att gå och grubbla över slutet hela dagen. Boken har inte någon egentlig handling (kritisk punkt som allt leder fram till), utan vi får följa fyra individers utveckling.
Superbra bok som man absolut inte får missa. Läs den för första gången eller läs om den en andra gång.
Camille gör sitt bästa för att försvinna. Hon äter knappt, hon arbetar natt som städerska och bor i ett minimalt oeldat vindsrum. Hennes kontakt med andra människor är ångestfylld och begränsad. Philibert de la Durbellière är en stammande men beläst aristokrat som säljer vykort utanför ett museum. En kväll lyckas han övervinna sin plågsamma blyghet och rädda den medvetslösa Camille från hennes utkylda rum. Han installerar sjuklingen i sin stora eleganta våning en trappa ner, fast han rodnar när han avlägsnar hennes feberfuktiga kläder.
Snart möter Camille kocken Franck, Philiberts inneboende, som är mycket stilig men butter och ohyfsad. Sakta men säkert börjar de tre att krypa ut ur sina skal. Camille börjar teckna - i själva verket har hon en betydande konstnärlig begåvning, fast hon har svurit att aldrig teckna igen. Philiberts svåra stamning minskar då hanberättar för Camille om sin beundran för drottning Marie Antoinette. Franck däremot blir dagligen mer otrevlig, tills det visar sig att hans vrede bottnar i skuldkänslor över att ha placerat sin älskade mormor på ett ålderdomshem. Camille kastar fram det halsbrytande förslaget att mormor Paulette ska flytta in med de andra i våningen, vilket hon också gör.
Så småningom inser Camille och Franck att de håller på att förälska sig i varandra. Blygt och trevande berättar de sina historier för varandra.
Det första jag slås av när jag läser boken är den franska atmosfären som slår emot dig när du vänder blad i boken. Jag får lite Joanne Harris vibbar i vissa delar av boken när det typiskt franska beskrivs. Dessutom är persongalleriet i boken helt underbart. Karaktärerna på egen hand är malplacerade, konstiga och utstötta, men tillsammans blir de en enhet som passar utmärkt ihop.Boken har ett driv hela tiden som gör att du inte kan släppa boken. Detta blev väldigt tydligt imorse när jag gick in på sluttampen innan jobbet och nästan blev försenad för att jag var tvungen att läsa "bara en sida till". Dessutom hann jag inte klart utan var tvungen att gå och grubbla över slutet hela dagen. Boken har inte någon egentlig handling (kritisk punkt som allt leder fram till), utan vi får följa fyra individers utveckling.
Superbra bok som man absolut inte får missa. Läs den för första gången eller läs om den en andra gång.
Kommentarer
Postat av: Maja
Ja den är fantiskt tycker jag. Och filmen måste du se! Tycker att de fångat boken bra och valt bra skådespelare som stämde med min inre bild.
Är nyfiken på Gavaldas senaste, men det får bli i sommar för jag håller fortfarande (!) på med hjärtdjur. Fast jag har ju några dagar på mig innan "deadline".
Imponerande att du kan läsa till frukost! :-)
Trackback
