Sofies Place

Huset var ödsligt och tomt. Kylan trängde in i alla vrår. En tunn hinna av is hade bildats i badkaret. Hon hade börjat anta en lätt blåaktig ton. Han tyckte att hon såg ut som en prinsessa där hon låg. En isprinsessa. Golvet han satt på var iskallt, men kylan bekymrade honom inte. Han sträckte ut handen och rörde vid henne. Blodet på hennes handleder hade för länge sedan stelnat. Kärleken till henne hade aldrig varit starkare. Han smekte hennes arm, som om han smekte den själ som nu flytt kroppen. Han vände sig inte om när han gick. Det var inte adjö, utan på återseende.

Min första Läckbergbok är nu utläst och jag förstår nu de diskussioner som pågår kring henne. Bra intrig kontra dåligt språk och så vidare. Jag har inte varit sugen på att testa på Läckberg förrän nu. Det första jag slogs av var att det var något med språket som störde mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, för språket känns inte överdrivet dåligt, men det är ändå något som är off med det. I alla fall i början. Det blir bättre mot slutet, eller också vande jag mig bara vid det. Eftersom detta är debutboken vill jag se om språket förbättras i de övriga (ja, jag vet att jag ligger efter).

Däremot tycker jag intrigen i boken är ok. Lite för lite fokus på deckargåtan dock och lite för mycket på Ericas privatliv. Jag fokuserar nästan mer på den och är mer intresserad av det än själva deckargåtan. 

Boken börjar lite segt, men en bit in i boken tar den sig och det blir svårt att lägga den ifrån sig. Jag gillar hur man får följa olika personers syn på samma händelse och hur dessa sedan vävs samman. Jag visste åt vilket håll intrigen lutade, men det var inte jättelätt att komma på vem som var mördaren.