Sofies Place

Jag har hört mycket om Curtis Sittenfeld och famför allt boken i en klass för sig på bloggarna. Jag som många andra bokbloggare gillar böcker som utspelar sig i en internatmiljö. En av mina favoritböcker är Gentlemän och Spelare av Joanne Harris som även den utspelar sig på en internatskola för pojkar.

Lee Fiora är en intelligent och observant fjortonåring när hennes pappa släpper av henne utanför sovsalen till den prestigefyllda internatskolan i Massachusetts. Hon har lämnat sin livliga lyckliga familj efter att ha sökt ett stipendium till Ault som hon, åtminstone delvis, valt på grund av den glassiga broschyr hon beundrat. Men Lee upptäcker snart att skolan är en sluten värld av blasé, attraktiva ungdomar som tillbringar sina lov på exklusiva semesterorter och som bara kommunicerar med sina likar. Pengar är något alla andra har, men ingen talar om. I deras sällskap blir Lee någon hon inte vill vara, någon hon inte ens känner igen. Hennes försök att närma sig andra slutar oftast i att hon sluter sig än mer. Hur ska man veta vem man är, när ingenting omkring påminner en?

Jag känner igen mig mycket i hur Lee känner sig på sin nya skola. I mina tonår var jag ofta rädd för att sticka ut på fel sätt och jag ville inte att folk skulle tycka illa om mig. Det sluta deoftast med att jag var tyst och inte tyckte att det jag hade att säga var värt något. Som tur var tog jag igen detta på gymnasiet sedan ;-)

Lee vill gärna vara omtyckt och vara ihop med skolans mest populära kille men vågar inte och anser sig inte vara värd detta. Istället så drömmer hon om allt hon vill säga och göra, men sitter tyst och går förbi de populära eleverna med huvudet riktat mot marken. Samtidigt vill hon inte visa denna sida gentemot sin familj och upphåller därför en glättig ich glad sida mot dem. Något som stället till problem när föräldrarna kommer på besök.

Det som jag gillar med boken är att den berättar den nakna sanningen om vilka tankar som kan snurra runt i en fjortonårings huvud när han/hon börjar på en ny skola. Vilket intryck man gör, hur luktar jag, vilka ska jag umgås med, dela rum med etc. Dessutom känns det som att Lee är ganska ensam hela tiden trots att hon faktiskt har några vänner runt sig. Det jag dessutom gillar är att det är en vuxen Lee som berättar. Jag får i och med berättelsen om fjortonåriga Lee veta att vuxna Lee har det bra och att upplevelsen på internatskolan inte har skadat henne.

Berättelsen kändes ganska kompakt och det var en bok som tog lite mer tid att läsa.